Man kan utan tvekan fundera på vem den offentliga plasten tillhör. Jag har fått ett nytt förhållande till det offentliga rummet sedan jag fick barn och numera tar mej fram med en barnvagn. Rent faktiskt skulle barnvagnen vara en vardaglig stridsvagn som jag skjuter framför mej och på så sätt mejar ner alla andra framför och runt mej. Kan absolut funka som maktmarkör i vissa lägen. Jag har själv blivit skitförbannad på ”mammor” som går i bredd tre och tre på gatorna och stoppar rörelseflödet på hela gatan.
Men större delen av stadsrummet uppbyggt för att man ska gå fri på sina ben och inte rulla sej fram på något hjul. Ska det ha hjul ska det vara fordon och för dessa finns det speciellt utformade platser och anvisningar körfält filer vägar. Att köra barnvagn eller vara funktionshindrad är en delad katastrofupplevelse i den dagliga offentliga miljön. Varsågod ta bakvägen varuhissen eller tyvärr kommer du inte in här överhuvudtaget. Skillnaden är väl att jag kan gå på mina ben, öppna dörren osv om jag släpper vagnen, det kan inte funktionshindrade i samma utsträckning.
I somras läste jag ” Genus på offentlig plats Reflexer och transparenser” Anna Sofia Lundgren (fil dr i etnologi Umeå universitet). I boken belyses bland annat hur kunskap om manligt och kvinnligt på offentliga platser påverkar våra upplevelser och möjligheter i det offentliga rummet?
I hennes bok Jag har hittat begrepp som Gemeinschaft och Gesellschaft myntade av Ferdinand Tönnies. Gemeinschaft förknippas med det förtroliga privata och med exklusiv samlevnad och som karaktäristiskt förknippas med kvinnor, medan Gesellschaft är ”det offentliga livet” vilket ofta förknippas med män. Ta man genusperspektiv på det här blir denna könsladdning än tydligare när man betraktar betydelsen hos begreppen där Gesellschaft uppfattas som artificiellt skapat medan Gemeinschaft associerar till något mer organiskt framvuxet. Dessa betydelser artificiellt skapat respektive organiskt framvuxet är betydelser som bär på könade innebörder där artificiella människors skapande - kulturen ställs i motsats till det organiskt framvuxna -naturen. Av detta kan vi om vi hårddrar det hela att den offentliga miljön-stadsrummet inte tillhör eller kan frambringas av kvinnan. Det är av mannen skapat.
Jag har sedan ett tag tillbaka funderat på om det är så att jag när jag kör min barnvagn direkt representerar någon som tar hand om. Det vill säja att jag har en vårdande funktion. Om vi säjer att det är jag som representaerar naturen är jag också irrationell. Dessa funktioner passar inte in i normen av vem som har berättigande i offentligheten. (Detta bör givetvis innefatta män med barnvagn också eftersom de då tar på sej en modrande roll.)
Jag har även lagt märke till att om jag blir förbannad och eldar upp mej mentalt innan jag går ut funkar jag och barnvagnen bättre i det offentliga rummet. Om jag använder min fysiska styrka och trycker mej fram och om jag tar sats när jag tränger mej in eller ut ur en spårvagn får jag tillgång till en större yta. Jag måste aggressivt armbåga mej fram då får jag plats. För fan akta er! Flytta er! JAG SKA FRAM!!! Tänker jag. Folk backar undan. Så om jag planerar min framfart kommer jag bokstavligen länge med offentliga intrång.
Det finns en annan sida också när jag är ute med vagnen. Folk som är tillmötesgående. Öppnar dörrar och bekräftar att jag tar hand om barnet och ger mej plats utrymme och space. Män och kvinnor, mest kvinnor ler mot mej, tar kontakt – åh ett sånt gulligt litet barn! Vad heter han? Hon heter M. Åh förlåt! Helt plötsligt har jag blivit en kontakt yta mot vilken alla möjliga människor känner det nödvändigt att möta med ord och leenden. Är det den vårdande rollen som nu ska bli positivt bekräftad? Nej det är väl naturen i kulturen som behöver uppmärksamhet och hjälp för att ta sej fram i den svårbegripliga konstruktionen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar