Jag har målat klart alla fyra tuschporträtten. Jaha ja. Det var liksom det. Tror det fyllde en slags göra funktion som var viktig.
Åker till Venedig på söndag och nästa vecka ägnas alltså åt annat än det vanliga.
Frustrerande då jag känner att jag behöver lägga all tid jag kan på det här och få till stånd det här samtalet jag vill spela in. (Men det blir säker skitkul att se konst och uppleva Italien. Det var väldigt länge sedan jag var där.) Tänker att förhoppningsvis blir samtalet en spegling av samtalets värde på vår utbildning. Värdet av att ta del av en gestaltande problematik. Eller kanske bara möjligheten att se vad samtal har att ge. Det säjs ju att språket är det som skiljer oss från djuren.
Idag sitter jag i en maratonhandledning där jag handleder 16 stycken studenter i 20 minuter var. Intressant hur jag kan hålla mig så fokuserad trots att alla har en egen bildmässig ingång eller frågeställningar. Ändå håller sig de flesta innan för ramarna för vad jag brukar säga som stöd.
Är allting förutsägbart? Verkar så tills man når en annan nivå, när kravet, behovet är större därför att kunskapen är större. Då blir det svårare eller blir det bara mer överens tänkande?
Lägger snart upp tuschporträtten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar